Tycker så mycket bättre om blogger så flyttar hit: http://ivarldensanda.blogspot.com/

Häpp!

Det här med vad man får göra och inte göra i Argentina är lite lustigt och för en utböling jäkligt förvirrande. Kolla bara här på mitt lilla smakprov:

Man får:

1. Kalla någon för tjock.
   Har någon gått upp i vikt är det viktigt (tydligen) att påpeka det oavsett om den andra personen blir ledsen eller inte. För tjockhet är fult.
2. Behandla människor som objekt. För tydligen uppskattas det och ses som en fin komplimang. Gillar man det inte så är man tydligen en otrevlig person.
3. Generalisera och säga rasistiska kommentarer. Tydligen hör detta till kulturen och den Argentinska traditionen. Som svensk så kan man tycka att det är oerhört obehagligt.

Man får inte:

1. Peta tänderna efter en måltid med tandpetare även om man håller handen för munnen. Tydligen jättefult.
2. Aldrig säga att man är mätt efter en måltid. man måste säga att man är nöjd eller inte säga någonting.
3. Fälla upp ett paraply inomhus för att det ska torka. Hundra svåra år drabbar en tydligen då.
4. Bära något annat än vitt på nyår. Betyder otur att bära annan färg vilket innebär att jag själv kommer nu brabbas av hundra svåra år.

Själv vägrar jag göra det man får och gör det man inte får. Mindre populärt ibland...

Mer exempel kommer...

Att resa i Argentina kan vara ibland en skräckupplevelse för man vet aldrig vad som väntar en på andra sidan när man kommer fram. Man kan ha trott att man har bokat in sig på värsta fina fyrstjärniga hotellet enligt hemsidan men man kommer fram till ett ruckel som knappt har dörr. Det har hänt mig förut och det hände oss nu igen. Herr Fluff har blivit skickat genom jobbet i två veckor till en liten liten pyttestad som heter Corrientes och som ligger i delstaten Corrientes. Lite förvirrande ja! I och med att jag kan jobba/plugga i vilken plats i världen som helst så följde jag så klart med och vi letade upp värsta fina hotellet på nätet som vi bokade in oss på. Nu sitter vi här i dammet och skiten och undrar vart det fina fyrstjärniga hotellet tog vägen? Rummet är skitigt och poolen är skitig och människorna är otrevliga osv osv. Vi är inte så ledsna dock för vi har varit med om värre plus att vi har WiFi på rummet. Inte fy skam ändå. Plus att i och med att vi vet om att websidor i vanliga fall luras så blev vi inte förvånade.

Förvånad däremot blev jag på fordonet som förde mig hit. Herr Fluff flög en dag innan mig i och med att hans jobb betalar resan men jag fick ta den billigaste vägen, nämligen 12 timmars bussvägen. Nu är det inte så farligt som det låter för långfärdsbussarna här är grymma. Argentinarna vet fan i mig hur man ska resa bekvämt.  Man får oftast en maträtt och kanske en whisky och en film att titta på när man ligger under sin lilla filt som man har blivit tilldelad och på sin obekväma men användbara lilla kudde i en inte långt ifrån liggställning. Man har det med andra ord ganska så bra. Det var dock Herr Fluff som bokade bussen den här gången och han bokade Cama VIP vilket betyder lite extra lyx. Hemsidan visade snygga tjejer i kjol som serverade champagne framför de individuella plasmasärmarna som fanns vid varje säte. Självklart tog vi hemsidan med en nypa salt i och med att vi vet hur de som oftast ljuger men jag hoppades ändå lite på champagnen.

Så igår kväll hoppade jag på bussen och kliver in i...

....

...HIMELEN!

För där stod hon den vackra tjejen, beredd på att servera mig champagne framför plasmskärmen i busstolen som blev till en riktig säng med två filtar och två kuddar och gardiner som kunde dras för emellan varje säte och maten och vinet flödade under hela resan.

Och här sitter jag nu på det skitiga hotellet och känner mig utvilad och lycklig över att jag faktiskt ska få åka tillbaka i hela 12 timmar med samma buss och samma vackra tjej om två veckor. Buss kanske alltid kommer vara buss...men jädrar vilken skillnad det kan vara.

1. Sovit med fullt ös på takfläckten och vaknat med nackspärr. CHECK!

2. Har fått religiös julpredikan på tunnelbanan av konstig gammal man. CHECK!

3. Har sprungit omkring som en yr höna utan plan bland massa julhandlande galningar. CHECK!

4. Blivit hög av den muskelavslappnande tabletten som jag tog för min nackspärr mitt bland julhandlande galningar. CHECK!

5. Köpt ett par kalsingar i förvirrat tillstånd till Herr Fluff i julklapp. CHECK!

6. Åkt hem igen. CHECK!

7. Ångrat mitt köp till Herr Fluff. CHECK!

8. Sprungit ut och köpt två dataspel till Herr Fluff utöver kalsingarna. CHECK!

9. Dog nästan i värmeslag. CHECK!

10. Ångrat mitt pillerintag. CHECK!

11. Gett en champagne i julklapp till dörrmannen i huset. CHECK!

12. Köpt choklad som jag själv inte kan äta. CHECK!

13. Slagit in juklappar. CHECK!

Den var den förmiddagen det...förrutom....

14. Klätt julgranen


CHECK!

Jag sitter här med en iguana på benet och undrar hur i hela världen alla författare, forskare, bloggare, journalister och skribenter i världen faktiskt orkar skriva så mycket hela tiden och samtidigt orka hålla uppe en blogg? Själv så skriver och skriver och skriver jag hela tiden och hela dagarna att jag vill inte alls skriva något mer efter när det nödvändiga är gjort. Fast jag förstår det intressanta med bloggandet och bloggandets syfte. Vi gillar att blogga för att det bekräftar att vi faktiskt existerar. Bloggar vi så finns vi!
Så nu bestämmer jag mig för att börja existera igen och bekräfta min existens iallafall någon gång i veckan...

Häpp!

Jag sitter här klockan halv elva på morgonen...eller rättare sagt förmiddagen medan min pojkvän ligger och sover. Vi har haft en rent hysterisk vecka då han har haft 3 tentor samtidigt som han jobbar heltid och jag har skrivit en artiken och tre debattartiklar om mänskliga rättigheter, religion och politik. När sånna här veckor inträffar då är vi inte mycket för att städa eller plocka undan vilket lett till att jag ringt min städkvinna som jag kan lyxa mig med här i Argentina. Väldigt osvenskt men jätteskönt plus hon är så fin och bra, tjejen som brukar komma hit. Jag och herr Fluff bor dock inte på mer än 30 kvm...vilket måste innebära att vi nog är latast i världen. Fast vem fan vill städa upp en hel lägenhet som ser ut så här?



Och så här ser det ut på varenda en av de där 30 kvadrat metrarna i lägenheten.

Ja, inte här i Argentina i allafall!

Jag har i veckor nu letat efter en coctailklänning till ett bröllop i oktober, vilket jag har upptäckt inte är så lätt i det här landet. För det första så är det mesta väldigt fult. De har inte så bra smak gällande kläder i det här landet och speciellt inte när det gäller coctailklänningar men det är inte det som är det största problemet...det är den här djävulskt otrevliga attityden inne i butiken. Den där: Åh nej, inte en till jävla kund som ska störa min dag: attityden som de flesta har. De flesta har utvecklat olika strategier för vad de ska göra med sina kunder när de kommer in och stör vilket kan vara ganska kreativt ibland. Den vanliga ste strategin är förföljar strategin, då de förföljer kunderna runt i butiken och helst så nära att de flåsar en i nacken. Häromdan gick jag in i en butik som var liten som en garderob och kvinnan där inne flåsade mig i nacken under hela tiden jag var där. Jag kan ju förstå om de i vissa butiken är oroliga för stöld men inte fan kan väl någon försöka snatta något i en butik som är pytteliten? Efter en stund så vände jag mig om och frågade om jag kunde hjälpa henne med något. Hon stirrade tillbaka på mig och sa: Nä men jag kanske kan hjälpa dig? Till vilket jag svarade: Nej tack! Sen fortsatte jag leta coctailklänning och trodde att hon skulle ta lite avstånd till mig men...tji fick jag. När jag efter en stund till letat lite bland klänningarna, vände jag mig om igen för att återigen fråga: Är du säker på att jag inte kan hjälpa dig med något? jag menar, du står ju så nära mig! Till vilket jag fick ett surt svar: Jag måste faktiskt göra det för att se till så att du inte stjäl något!

How rude!!!

Samma dag klev jag in i en butik som hade jättefina klänningar och jag blev alldeles lycklig för jag var säker på att jag kommit rätt och skulle hitta något fint. Dock väldigt snart så upptäckte jag att i den här butiken gällde total otrevlighetsstrategi och nämligen den värsta av de alla. Den västa av de alla är när man tror att allting är bra med butiken, vilket innebär ett trevligt hej, ingen förföljning eller inga flåsningar i nacken. Problemen börjar nör man vill prova något. Då börjar butiksbiträdet påpeka vad det är för fel på ens kropp. Nä den här klännningen kan du inte prova för du har för stor rumpa. Eller: Nä den här kan du heller inte prova för ditt huvud kommer se för stort ut. Eller: Nä usch, du är alldeles för lång för att kunna prova den här.

Jag förstår inte det där? Vill de inte sälja något? Eller är det bara så att de gillar att vara otrevliga? I allafall den butiken som jag klev in i så sa mannen: Här i Argentina är alla kvinnor små och spinkiga (vilket för mig innebär 155 cm kort med matproblem), det är ett under om du kommer hitta någon klänning alls. Du är för lång och nordeuropeisk och din rumpa är för stor här!

Till denna man vill jag nu bara säga en sak:

Ja, jag vet att jag inte har skrivit på evigheter men jag har ju blivit sambo och börjat på en ny masterkurs så jag har faktiskt haft mina själ. Sambo livet går däremot inte så där jättebra. Vi bråkar varje dag och häromdan så bet han mig! Imorses så blåste han upp sig höll på att attakera mig men som tur var så var jag snabb nog och att försvinna in i sovrummet innan jag han bli skadad. Jag tycker att det är lite jobbigt det där men jag antar att jag får leva med det och jag vill bo ihop med honom. Någon sa till mig att han beter sig så för att han i den här perioden är lite sexuellt frustrerad men vad fan: det är väl inte mitt fel eller? Om jag vetat att han hade sånna här humörsvängningar så hade jag nog övervägt samboskapet men vad gör man inte för kärleken?

Här är han förresten: min nya sambo!






ps. Samboskapet med Herr Fluff går däremot alldeles fantastiskt fin fint!

Buenos Aires från Rio de la Plata. Märk väl det vackra vattnet...




Lite ruiner i Colonia och vackra Jess (som nu är tillbaka i San Diego)



Utsikt från fyren....




Lite fler jävla ruiner...




Eh...någons innegård...




Jag och Jess, (bakom kameran), som efter en timma tröttnat på ruiner och satt oss ner för att käka picada och dricka rödvin. Mycket trevligare!

Förstår ni hur tråkigt det är där i Uruguay nu?

...som målar min vägg för tillfället.

Tack och lov är jag tillbaka nu från Uruguay och det var ett fasligt väntande som jag genom gick. Planen var att spendera första dagen på hostelet och andra ute i solen vid stranden med en bok i handen. Räknade liksom inte med att det kunde bli dåligt väder...vintern här är ungefär som Aprilvädret hemma i Sverige. Ena dagen är det nästan 30 grader varmt och andra dagen är den 0 gradigt och regnigt. När jag var i Uruguay var det snöblask! Trodde att jag skulle komma ifrån det när jag flyttade hit till sydligare breddgrader men tänkte inte på att jag flyttade ganska långt söderut...närmare sydpolen. Så tji fick jag.

Men sen var det dax att åka hem och jag tog min lilla handväska och traskade ner till den öde båtkajen och checkade in. Sen gick jag rakt igenom kontrollen utan att det fanns en människa i närheten och till migrationsmänniskorna som inte ens tillade i mitt pass innan de stämplade. Sen var jag på papper inne på Argentinska mark. Om jag nu hade varit en tjuv eller en knarklangare så hade jag alltså kunnat traska rakt in i Argentina utan att en enda människa kollade mig eller mina väskor en enda gång! Jag blev faktiskt lite sur för här hade jag betalat biljett och varit laglig för att få min stämpel i passet och så har de inte ens hövligheten att kolla i min väska. När jag reste in i Uruguay hade de iallafall kollat min väska för att se om jag hade frukt och grönsaker med mig. För det är tydligen viktigt att kolla...men inte när jag åkte hem. Oförskämt!

Fast jag är glad att jag är hemma igen och idag blir jag sambo med Kelso. Som för övrigt inte tycker om att jag kallar honom för Kelso...men han pratar ju inte svenska så vad gör det, hehe. Om han frågar vad jag skriver om jag säga att det betyder typ ost på svenska (Keso)...eller också kan jag ju kalla honom för hans riktiga namn...har inte bestämt mig än...eller kanske ska kalla honom för Herr Fluff. För att han har så fluffigt hår jämt...

Herr Fluff!

Fint!